Läääääängtan!

Det vi tränat oss i allra mest under pandemin är nog tålamod. Ja, åtminstone kan jag själv skriva under på att min otålighet och önskan att göra saker NU har blivit rätt justerad. Och kanske är det en positiv utveckling? Icke desto mindre lääääängtar jag vansinnigt mycket efter att få träffa folk och särskilt de jag älskar allra mest; BARNEN!

Maken sökte efter en saknad bild i sina lådor och då dök de här underbara bilderna på barnen upp. Min längtan blev ännu större och nu njuter jag ytterligare en gång genom att lägga upp hans foton på bloggen:


Söta Emilia! 


Söta Oskar!

Tänk vilken lycka det är att alla föräldrar ju får de söööötaste barnen! Till alla som får barn nu och gläds över sitt underbara knyte brukar jag säga att kärleken aldrig går över... Jag blir fortfarande lika varm i hjärtat och lycklig i kroppen av att se och höra dem som vuxna. Förutsättningslös kärlek! Så skönt att både ge och få. 


En jul med tungan rätt i mun...

Oövervinnerlig på en stol i köket...

Och de är fantastiska på att hålla kontakten. Idag fick vi ha Oskar med oss i lurarna när gav oss ut på årets första intervallrunda, och det gick så mycket lättare med pepp och glada skratt under vägen. Det gäller att börja långsamt när man ska dra igång löpningen så att man inte förhäver sig. Det jag kallar intervaller var egentligen ett tabatapass där vi under en knapp timme upprepade promenad 3 minuter och löpning 2 minuter. Inte särskilt tufft men vi kommer å andra sidan att göra om det!

Igår kväll ringde Emilia och Ludde facetime och vi fick njuta av deras glada prat i TV-soffan. Såååå härligt! Vi är nog dåliga på att ringa själva och det beror mycket på att våra föräldrar ringt oss så mycket att vi tänker att vi inte ska vara lika påträngande. Antingen blir man väl som sina egna föräldrar eller så får beteenden motsatt effekt. Vi är i alla fall oerhört lyckliga över att de fortfarande vill ha oss i sina liv - för vi klarar oss inte utan dem! Kärlek och åter kärlek!
 

Heeelt underbart väder är det också! Efter en tuff jobbvecka är det ju underbart att få sätta sig ute och äta frukost i solen. 

Den senaste veckan har varit jobbig på många sätt så den här långhelgen var behövlig för min del. Igår startade vi därför med att göra helt andra, och mer praktiska saker. Vi klippte ned några buskar, tog ned ett träd, körde allt ris på soptippen, pratade med grannarna och varandra, torkade några fönster, lunchade i solen och grillade till middag. Sååå gott och efterlängtat! 

Och så viktigt att då och då stanna upp och vara i nuet. Ibland är jag ganska dålig på det. "Jag ska bara..." först - och då lyssnar jag varken till mina eller andras behov. Idag är det dock sportlördag och då inkluderar våra behov vinster i både hockey, fotboll och trav. Håller tummarna för att vi blir rikligt belönade. Om fru Fortuna nu noterar vår önskan så påminner jag ännu en gång om att när man spelar betyder vägen ingenting. Då är målet är allt! Tack, tack! :)

Njut av dagen alla och blir det jobbigt delar jag med mig av den fantastiska sinnesrobönen. Den är fin att ta till när det krisar och kan ibland behöva upprepas många gånger (tro mig, jag vet):

Ge mig
Sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod,
att förändra det jag kan
och 
Förstånd,
att inse skillnaden. 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0