LURADE!

I min enfald trodde jag faktiskt att ett nytt kulturhus i Skellefteå skulle komma kulturen och medborgarna till gagn... men ack vad vi bedrog oss!
 

VI HAR BLIVIT SÅ GRYMT LURADE!

 

Det som från början var ett oerhört glädjande beslut om ett nytt (äntligen!) scenkonsthus för Västerbottensteatern ser nu i stället ut att resultera i ett pampigt skrytbygge för kommersiell verksamhet där kommunens politiker styrt upp organisationen så att ingen av de ditflyttande verksamheterna bereds plats eller arbetsro att utföra sitt arbete. Värst är läget för Västerbottensteatern och det som nu pågår är en regelrätt nedmontering av en länsteater som producerat teaterföreställningar av hög kvalitet i 40 år! 

OM VI HADE SPELAT HOCKEY?

 

Vad är problemet, kanske ni undrar? Ja, vi kan väl överföra det till något som alla i Skellefteå känner till eller har någon relation till; Hockey!

 

Tänk er att Skellefteå Kraft Arena byggs som ett hus för Skellefteå AIK. Alla är entusiastiska och ser möjligheter till mer professionella arrangemang, ändamålsenliga lokaler för ombyte, träning, verktyg och plats för all personal som behövs för att hålla ett lag kvar i högsta ligan! Det blir möjligt att stärka organisationen, bedriva mer ungdomsverksamhet, dra in mer sponsorpengar, köpa bättre spelare, kriga på toppen av ligan och sätta Skellefteå på kartan som svenska mästare! Wow!

 

Tänk er då att man, samma år som arenan ska invigas, ger Skellefteå AIK nya riktlinjer för sin verksamhet. Arenan ska nämligen OCKSÅ bli en hall för andra, inköpta matcher, en partylokal, en plats för konferenser och en arena för konserter som ska dra in pengar till kommunen. AIK får direktiv att bara spela en del av sina matcher på arenan, de får inte komma in och träna där mer än 14 dagar innan säsongen drar igång. De får heller inte spela fler matcher än det maxantal som kommunen bestämt, och absolut inte alla helger. De ska dessutom uppvisa spelschema i detalj två år framåt där de talar om vilka spelare de har, vilka motståndare de möter och hur det kommer att gå. Eventuellt slutspel kan bara genomföras om man förbokat två år innan...

 

All träning måste ske på olika rinkar runt om i kommunen, har man tur kan man få komma in i B-hallen enstaka dagar ifall den är ledig - och ifall den inte behövs till ett mer kommersiellt arrangemang. All praktisk/teknisk personal blir kopplad till arenan och behöver man deras hjälp får man boka dem två år i förväg. Behöver man egna tekniker, klubbor och annan utrustning får man låna ihop eller skaffa fram andra pengar för att köpa in egen då de hör till arenan. Och jag glömde säga att de olika rinkarna runt om i kommunen förmodligen också saknar belysning… men det är ju sådant man kan ta med…

 

Skulle detta fungera? Nej! Skulle skellefteborna gå man ur huse för att stötta sitt lag? Ja, självklart! Jag stöttar personligen också Skellefteå AIK och håller tummarna för dem nu i tredje semifinalmatchen mot Rögle – men jag önskar att vi tillsammans också stöttar Västerbottensteatern!

HUR KUNDE DET BLI SÅ HÄR??

 

Förmodligen blev bygget av SARA Kulturhus dyrare än beräknat och istället för att medge att man lagt för mycket skattepengar på kulturen, eller räknat bort sig (vilka politiker vill medge att de gjort fel?) konstruerar kommunen 2019 ett Kulturhusbolag som ska driva huset och se till att det går runt på intäkter från olika arrangemang. Det är absolut en tanke man förstår då teatern omöjligen skulle kunna stå för alla offentliga arrangemang i huset. Jag ser egentligen inte verksamheterna som motstridiga - utan mer som komplement till varandra i ett levande kulturhus.

 

Västerbottensteatern har varit med under hela projekteringstiden och fått bistå med ”know-how” när det gäller de speciella krav som ställs på lokaler där teater ska produceras. Teaterrummen har ritats som flexibla rum med stora möjligheter och det har byggts verkstäder, ateljéer och snickeri. Och hela tiden har det känts som om teaterns kunskaper, och framför allt behov, har varit viktiga och prioriterade.

 

Jag har själv suttit med på flera informationsmöten där andra kulturhus kommit för att berätta om sin verksamhet. Det har varit inspirerande men jag har hela tiden hävdat att vårt blir för litet. I både Luleå och Umeå har det byggts fantastiska kulturhus (heja!) MEN där har Norrbottensteatern och Norrlandsoperan EGNA och lika stora hus som de själva förfogar över. I Skellefteå skulle allt rymmas under samma tak och vem som helst kan ju räkna ut att det skulle bli problem... Vi förstod bara inte hur stora.

 

Från början hade scenerna namn som anpassats för de olika avdelningarna på teatern som Unghästens Black box, Repsalen, NBC:s Berättarrum, VBT:s stora Black box e t c. När Kulturhusbolaget bildades ändrades dock namnen till mer allmänna ”Scen 1, 2, 3” e t c. Allt skulle hyras ut och teatern skulle inte ha några egna lokaler. Ingen tänkte då att det skulle innebära att teaterns behov inte heller skulle prioriteras. Kvar har ju alltid varit löftet om ett Scenkonsthus…Men här inleddes den stora överkörningen!

 

I februari kuppades ett ramavtal igenom (läs gärna Sara Meidells utmärkta text i VK: https://www.vk.se/2021-04-20/vasterbottensteatern-har-kuppats-totalt där fortsatta och mer detaljerade förhandlingar med kommunens tjänstemän om reptider och produktionslokaler utlovades. Inget av detta har skett och teatern har nu absolut inga förutsättningar att genomföra sitt arbete i SARA Kulturhus. Och hela tiden har politiker klubbat beslut om kulturen utan att bry sig om att ta reda på vad som krävs för att en teater ska fungera! Är det av ointresse eller okunskap eller, gud förbjude, kunskap och motvilja?

 

I dagsläget är det tänkt att verkstäder och ateljéer ska finnas och arbeta i SARA – men repetitionerna måste ske utanför huset och får bara plats på scenen 14 dagar innan premiär… Kulturhusbolaget har dock första tjing och kan dessutom ändra teaterns bokningar, oavsett om biljetter är släppta eller inte. Att i ett sådant gungfly tryggt producera föreställningar som har ett högre värde än det rent kommersiella är omöjligt. Länsteatrarna runt om i Sverige har ett annat uppdrag. Vi ska lyfta de svåra frågorna, de utsatta grupperna, berätta historier som ökar förståelsen för andra och gör oss till tänkande och mer rättvisa människor i ett samhälle där alla är lika mycket värda.

 

Jag började som informatör/producent på Västerbottensteatern 1986 och har älskat teatern från allra första stund! Att få befinna sig mitt i en organisation som har en sådan inriktning och produktion har för mig varit en ynnest. Alla anställdas arbete är lika viktiga kuggar i det stora maskineri som till slut når fram till en storslagen premiär. Min kärlek och omtanke kanske var väl stor då jag tyvärr gick i väggen efter 15 år men jag har hittat tillbaka och fått leda stora projekt gemensamt med andra länsteatrar, producera min egen Lyckligare nu, stå på scenen i flera produktioner och är nu tillbaka som producent på halvtid på Nordiskt Berättarcentrum som är en avdelning inom Västerbottensteatern. Jag stortrivs och befinner mig verkligen på mitt ”hemställe”!

 

Att vi alla längtat till höstens flytt till SARA är en underdrift och själv är jag entusiastisk över att få fylla huset hela v42 med Berättarfestival! Men just nu känns detta väldigt, väldigt osäkert… Teatern har denna vecka fått ta del av en bokningspolicy där det knappt finns några rättigheter kvar. Vi har fått ett maxtak på antal bokningar och alla dessa måste presenteras i detalj (NU!) för två år framåt. Vi får ha våra verkstäder där – men skådespelarna och repetitionerna av produktionen måste ske någon annanstans fram till 14 dagar innan. I måndags kom också dråpslaget att de tar ifrån oss den tekniska personalen! Vill vi behålla dem får vi själva skaffa fram ett antal miljoner… Vi är lovade att ha kvar våra gamla lokaler under ett år i ett övergångsskede men som det ser ut nu kan teatern inte flytta. Bolagets huvudmän (Skellefteå Kommun och Region Västerbotten) har dock beordrat VBT att flytta in så att SARA kan invigas enligt plan!

TÄNK OM!

 

OM Skellefteå Kommun varit smarta så hade de slagit in på en gyllene medelväg. Då hade teatern fått förfoga över en av replokalerna på SARA Kulturhus, t ex den mindre Black boxen som är delbar i två och har ett råsystem som möjliggör hängning av ljus och scenografi. Den kostar 7 500:- att hyra/dag och för ett år innebär det en kostnad på knappt 3 miljoner. Man skulle då kunna repetera i den, ha närkontakt med verkstäder och sedan flytta in på stora scenen tre veckor innan premiär. Jo, man måste möjliggöra för tekniken att ställa i ordning allt innan skådespelarna flyttar in så 14 dagar är orimligt. Alla måste få möjlighet att göra ett bra jobb! Teater kräver ljus, ljud, scenografi och scenteknik för att bli den helhetsupplevelse som professionell teater är.

 

Jag skriver inte det här blogginlägget på uppdrag av någon och jag vill inte att det ligger teatern i fatet på något sätt. Vi har ju yttrandefrihet och jag skriver det som enskild person som vaknar på nätterna och undrar om helvetet brutit lös? Kloka, kompetenta, genialiska människor har fått sin yrkeskunskap marginaliserad och bakom de stormiga rubrikerna finns många enskilda människor som nu far illa. Hur mår teknikerna som ska tvingas byta arbetsgivare? Och var står teaterns politiker i den här frågan? Är deras lojalitet större mot det egna partiet än mot det kulturbolag man faktiskt leder? Jag vet inte och ställer bara frågan. Än kan mirakel ske med SARA Kulturhus, och gör det inte det är det ju val nästa år och då kan ingen ta ifrån oss får vår demokratiska rättighet.

 

Jag har inga horn i sidan till Kulturhusbolaget utan känner verkligen en längtan efter samarbete i ett fantastiskt hus! Nu kommer jag förmodligen aldrig att få möjligheten men jag kan inte vara tyst. Jag vill bara säga till politiker och tjänstemän att man inte kan avfärda en annan verksamhets behov utan att först lära sig allt om hur den ser ut. Ett Kulturhus OCH en Länsteater måste få kosta pengar i drift i en så stor och expansiv kommun som Skellefteå. Because we’re all worth it!

 

 

 


Läääääängtan!

Det vi tränat oss i allra mest under pandemin är nog tålamod. Ja, åtminstone kan jag själv skriva under på att min otålighet och önskan att göra saker NU har blivit rätt justerad. Och kanske är det en positiv utveckling? Icke desto mindre lääääängtar jag vansinnigt mycket efter att få träffa folk och särskilt de jag älskar allra mest; BARNEN!

Maken sökte efter en saknad bild i sina lådor och då dök de här underbara bilderna på barnen upp. Min längtan blev ännu större och nu njuter jag ytterligare en gång genom att lägga upp hans foton på bloggen:


Söta Emilia! 


Söta Oskar!

Tänk vilken lycka det är att alla föräldrar ju får de söööötaste barnen! Till alla som får barn nu och gläds över sitt underbara knyte brukar jag säga att kärleken aldrig går över... Jag blir fortfarande lika varm i hjärtat och lycklig i kroppen av att se och höra dem som vuxna. Förutsättningslös kärlek! Så skönt att både ge och få. 


En jul med tungan rätt i mun...

Oövervinnerlig på en stol i köket...

Och de är fantastiska på att hålla kontakten. Idag fick vi ha Oskar med oss i lurarna när gav oss ut på årets första intervallrunda, och det gick så mycket lättare med pepp och glada skratt under vägen. Det gäller att börja långsamt när man ska dra igång löpningen så att man inte förhäver sig. Det jag kallar intervaller var egentligen ett tabatapass där vi under en knapp timme upprepade promenad 3 minuter och löpning 2 minuter. Inte särskilt tufft men vi kommer å andra sidan att göra om det!

Igår kväll ringde Emilia och Ludde facetime och vi fick njuta av deras glada prat i TV-soffan. Såååå härligt! Vi är nog dåliga på att ringa själva och det beror mycket på att våra föräldrar ringt oss så mycket att vi tänker att vi inte ska vara lika påträngande. Antingen blir man väl som sina egna föräldrar eller så får beteenden motsatt effekt. Vi är i alla fall oerhört lyckliga över att de fortfarande vill ha oss i sina liv - för vi klarar oss inte utan dem! Kärlek och åter kärlek!
 

Heeelt underbart väder är det också! Efter en tuff jobbvecka är det ju underbart att få sätta sig ute och äta frukost i solen. 

Den senaste veckan har varit jobbig på många sätt så den här långhelgen var behövlig för min del. Igår startade vi därför med att göra helt andra, och mer praktiska saker. Vi klippte ned några buskar, tog ned ett träd, körde allt ris på soptippen, pratade med grannarna och varandra, torkade några fönster, lunchade i solen och grillade till middag. Sååå gott och efterlängtat! 

Och så viktigt att då och då stanna upp och vara i nuet. Ibland är jag ganska dålig på det. "Jag ska bara..." först - och då lyssnar jag varken till mina eller andras behov. Idag är det dock sportlördag och då inkluderar våra behov vinster i både hockey, fotboll och trav. Håller tummarna för att vi blir rikligt belönade. Om fru Fortuna nu noterar vår önskan så påminner jag ännu en gång om att när man spelar betyder vägen ingenting. Då är målet är allt! Tack, tack! :)

Njut av dagen alla och blir det jobbigt delar jag med mig av den fantastiska sinnesrobönen. Den är fin att ta till när det krisar och kan ibland behöva upprepas många gånger (tro mig, jag vet):

Ge mig
Sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod,
att förändra det jag kan
och 
Förstånd,
att inse skillnaden. 
 
 
 
 

Miljöombyte!

Jag trivs oerhört bra hemma men uppskattar ändå miljöombyten mellan varven och längtar, som så många andra, efter att resa igen. Husbilen gör dock att vi kan byta miljö ibland - utan att umgås med nya människor. Den blev en höjdare under pandemin och det är väldigt mysigt att åka iväg.

Påsken tillbringade vi därför i Örnsköldsvik - mycket beroende på att ställplatserna är öppna och att det är en fin stad att promenera i. Det blev många kilometrar och en hel del läsning - och mat såklart... alltid denna mat! Haha!
 

I centrum finns både gammalt och nytt - och inte sällan 
annorlunda arkitektur. Från stål och glas...


...till klassiskt tegel...


...och vackra, gamla trähus!


Solen sken också mellan varven och på skärtorsdagen gick vi en "höjdartur" uppå Varvsberget.
 
 

På toppen! Rosiga och glada. Hoppbacken som ju är central i stan ser ni i bakgrunden mellan oss. Då förstår man kanske att det är ett antal höjdmeter.


Ja, man ser kanske bättre när man slipper våra nunor i förgrunden... haha!


Jag kan väl säga att det gick snabbare att komma ned...


Scream-träd på vägen...
 

Och kors i taket! Passande nog på Långfredagen.


Kul och annorlunda tak...


...och ännu roligare skyltar.


Gammalt möter nytt...


...och längre bort vid hamnen stod en gammal däckkran bevarad. Cool design!


Den här bilden ser lite somrig ut men det blåste rejält hela helgen - och isen låg fortfarande kvar i viken så det är en bit kvar innan värmen är här.  


Men vi fick i alla fall se ett gäng snödroppar och det kändes fint!
 
Det här coola tornet siktar mot stjärnorna - eller åtminstone mot molnen.
 

Hittade också denna fina lilla staty! Bara handväskan som fattas... haha!

Efter en lång promenad i hård vind är det skönt att krypa in i en varm bil och avnjuta påskens sillunch! Det gäller att njuta allt man kan och jag var lika nöjd som maken.
 
Tack för en fin tur! Nu åker vi snart igen!
 
 
 

Ett par veckor...

...utan ett enda inlägg på sociala medier. Kanske är det ett personligt rekord? Ja, jag har ju gratulerat alla som fyllt år men i övrigt har det varit jobb, upp och ner i humöret men även en skön och ledig påskhelg! Funderade på om jag kanske skulle sluta upp med bloggandet men jag gillar ju att skriva av mig ibland så den får vara kvar.
 
Det största som hänt sedan sist är väl att jag gjort ännu en TV-sändning med boktips i Go'kväll, planeringen med Berättarfestivalen rullar på och så har storebror Lars fyllt 60! Herregud... det betyder ju att det är min tur nästa år?! Jag som bara är 27... Haha!
 
Vi åkte i alla fall dit och uppvaktade utomhus. Här är födelsedagsbarnet Lars flankerad av lillebror Roland och lillasyster Monica. Malin och hennes familj var tyvärr lite krassliga, annars hade vi fått till en komplett gruppbild. Men det kommer fler tillfällen!
 

Det blev många historier och många skratt. Lars är en fenomenal berättare!
 
Men kalasen har en lite begränsad längd under pandemin. Man surrar och fikar tills det blir för kallt. Då är det bara att ge upp. Nu får vi väl återkomma när det bivit varmare och han fått hem hammocken han fick pengar till i present!
 
Har precis fått rapport från en nöjd 60-åring som refererade från ett gediget firande med många överraskningar från barnen. För en hockeytokig person som min bror var naturligtvis filmen men den personliga hälsningen från Börje Salming störst!
 
Passade också på att visa syskonen den fina bild som vår kusin Thomas hittade när han gick igenom bilder från morbror Harald som tyvärr gick bort för en tid sedan. Jag har aldrig sett några bilder av mamma som barn men här är nästan hela syskonskaran samlad:


Längst bak står Harald och Nanna och trion i mitten är mamma (så söt!), Kurt och Erik. Jag blev så glad över att få se den och ska åka till mamma och visa. De hade också en äldre bror som hette Gunnar men han kanske var på vift den här dagen. Stort tack Thomas!


Och TV-sändningen gick bra! Det var så roligt att träffa Jovan igen och vi teamde fint. Min skjortklänning kommer förresten från Hedvig Stockholm som gör så otroligt fina kläder!


Johanna bjöd på smarriga smörgåstårtebakelser - och vi åt... Sååå gott!!

Äter gör vi ju hela tiden så det är tur att jag också promenerar. Var tid på dygnet har sin tjusning!
 
Återkommer (snarast!) med en rapport från vår påskhelg som firades i husbilen. Såååå mysigt att vara ute på tur igen!
 
 
 
 
 

RSS 2.0