Edinburgh - part three: The Highlands!

Förra fredagen blev det tidig revelj och avfärd 08.00 för en dagstur till de skotska högländerna och Loch Ness. Jodå, jag hann både duscha och äta frukost innan... haha! Tråkigt nog regnade det mest hela dagen men vi var rustade.

Så här i efterhand kan man konstatera att allt inte blir som man tänkt sig och även att vi alla gillar olika. Vi åkte med en utmärkt chaufför som guidade oss längst vägen - men som nog var mer intresserad av kaffepauserna och gamla krig än det som är lite mer spektakulärt - åtminstone ur kulturell synvinkel.

Han pratade oavbrutet hela tiden och nämnde "by the way" ett par häststatyer som han personligen kallade för "a waste of money". Jag hann bara rycka upp telefonen när vi passerade och önskade att vi fått göra ett regelrätt stopp...


Wow! Två 30 meter höga hästhuvuden av stål mitt ute i ingenstans. Så coolt! Men regn och fart gjorde inte statyerna rättvisa...

Jag var tvungen att låna den här bilden från Lantbrukets Affärstidning så att ni får se "The Kelpies". I förgrunden poserar konstnären Andy Scott med de två hästar som stått modell för skultpturerna.

En kelpie är enligt skotsk mytologi en övernaturlig vattenhäst och de två gigantiska hästhuvudena är gjorda av hundratals stålbitar som vardera väger drygt 300 ton. Nästa gång jag åker dit ska jag se till att få göra ett stopp. Bussturer är bra (iaf p g a vänstertrafiken!) men med hyrbil kan man ju å andra sidan stanna var man vill.


Passerade höjderna "Tre systrar", nära Glen Coe, som är en populär plats för vandrare - och jag kände hur det ryckte i foten... men kanske en annan gång!


Synd på dimman men det är ändå storslagen natur. 

Nåja, vi åkte vidare och stannade till för lunch i Spean Bridge där det fanns en enklare servering och naturligtvis möjlighet att se skottarnas långhåriga höglandsboskap:
 

The Coo! Regnet öste ned och enda orsaken till att de gick utanför taket var väl att de ville ha mat (som man naturligtvis kunde köpa i shoppen...).

Vi köpte inga matpåsar men väl chips med haggis-smak! Det låter kanske inte så gott men tänk er chips med smak av pölsa och svartpeppar. Inte helt oävet! 


Busschaufförerna körde givetvis i kilt!


Vi fortsatte norrut i regnet!
 

Så här såg rutten ut och efter Glencoe skulle vi upp till Loch Ness och Inverness.
 

Men allt går inte som man tänkt sig. Det finns två stora vägar upp till Inverness (på var sin sida av Skottland) och den västra blev här blockerad av ett träd så vi var tvungna att vända... Inget Loch Ness och inget Urquart Castle! Så trist.

Men jag tror att skottarna har förlikat sig med den här typen av trafikstörningar. Själv hade jag ju befallt ut hela busslasten för att flytta trädet... haha!


Men vi fick ju se avverkningar istället (hurra!) - och nyplanteringar. Varje planta omges med ett plaströr för att öka chanserna till överlevnad.


Vi passerade också Skottlands äldsta Whiskydestilleri: Dalwhinnie! Idag krossar jag dock inga bussrutor för att komma åt alkohol... haha!


En damm. Jo, här stannade vi tydligen! Alla stora broar var för övrigt konstruerade av Thomas Telford som levde i slutet av 1700-talet. Så nu vet ni!


Ny rutt visade sig vara Skottlands mest olycksdrabbade väg. Vi fick nya rapporter om att en lasbil tappat en kran på vägen och fick därför, ännu en gång, ta ut en ny kurs.


Bördigt och fint!


Men stopp för en olycka där en bil stod på taket vid en bro längre fram... Det blev lite väntan.


Även för de rutiga arrangörerna!


En del turister tog chansen till fotosession...


Själva fotograferade vi ljungen och höll tummarna för snar vidarefärd. Det funkade!
 

Här gick cykelvägen ned till Pitlochry!


Men vi åkte ju buss och kom fram till ett pittoreskt samhälle - och uppehållsväder!


Fina hus...


...och en del med egen rabatt!

Skyltar ska man ju läsa med viss noggrannhet och jag var nog lite trött då jag noterade att de snåla (ja, de sa själva att de betecknas som snåla) skottarna skyltade med "Give Away" vid stora korsningar...


Haha! Det stod självklart Give Way...


Vi styrde kosan ned mot Perth!


Och det här kunde väl ha varit Västerbotten?


Vackert - och bättre väder!


Tröttheten efter en dag i buss fortsatte och här undrade jag varför det stod MOLS på vägen? Trots att det kommer bilar på vänster sida tänker man att det är högertrafik och att texten är upp och ned...


I Skottland bor det ca 5 miljoner människor!


Och ca 10 miljoner får! De hade gott om fina betesmarker.


Inga träd avverkas i onödan utan de putsas så att det blir liksom en tunnel där bussarna går fria...

Nu var vi snart tillbaka i Edinburgh och såg fram emot att få åka över den berömda bron "Forth Bridge"!


1890 var den världens längsta konsolbalksbro! Men tror ni att det gick vägen? Nejdå, det var givetvis trafikstockningar så vi tvingades åka en omväg via Sterling tillbaka... Och jag höll på att missa dem nu också:


Hästarna! 

Trots förkortad tur var vi borta i mer än 11 timmar och kände oss lagom mosiga när vi steg in på hotellet. Hur skönt är det inte då att se att det finns en utmärkt restaurang med fin service i bottenvåningen? Yez! Vi gick upp på rummet för att fräscha upp oss och hovmästaren ringde när bordet var klart. Service!
 

Glada och varma intog vi en god rätt med hjort och pasta! Tack för ännu en rolig dag Maria! Vi tyckte dock lite synd om oss själva och tog igen alla förändringar av bussturen med en...

...supergod och kladdig chokladfondant! 

En lång och händelserik dag men nu väntade sovmorgon och Bookfestival!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0