Var rädd om dig!
Det är strålande vackert ute! Jag njuter - och tänker tydligen en massa...
Julen står för dörren. En fantastisk högtid när alla stråååålar av glädje och familjer sitter samlade - stjärnögda och lyckliga. Vi shoppar frenetiskt, hoppas att pengarna räcker och att gåvorna passar. Vi lagar allt från brustna hjärtan till mat och trasiga julgransbelysningar och vi kämpar för att hinna ta hand om allt för vi vill ju att våra närmaste ska må bra. Men vi då? Vad gör vi för oss själva?
Idag ser inte min jul ut på det här viset - barnen är ju vuxna, alla hjälps åt och det behöver inte vara helt kliiiiniskt här hemma. Huvudsaken är ju att familjen får vara frisk, tillsammans och att vi hinner prata, skratta och spela lite spel. Inte ens julmaten är särskilt viktig. Jodå, vi äter såklart alldeles för mycket men inga överdådiga julbord som ändå bara slutar som rester i all evighet.
Men det var viktigt - och mitt beteende (inte bara under julen) var självklart en anledning till att också jag brände ut mig. Jag ville kontrollera allt, göra det bästa - men satte mig själv sist på min att-göra-lista. Så korkat! Vi är ju det viktigaste i våra liv och den enda person vi faktiskt kan förändra. Om vi släpper lite på garden kanske någon annan får större plats? Om vi fixar lite mindre kanske någon annan plötsligt gör lite mer?
Men även om vi släpper på kontrollen ska vi aldrig krympa eller förminska oss själva. Vi är värda bättre! Vi är värda att bli älskade för den vi är - även av svårflirtade personer som oss själva... haha! Det är minsann inte lätt att alltid tycka om sig själv men man kan träna sig - varje dag. De känslor man göder frodas ju som bekant och till slut kan man kanske erkänna att man faktiskt är riktigt bra!
Det här är ju många år sedan nu men när jag var sjukskriven fick jag träna lite olika mantran (ibland en hel vecka eftersom det är så svårt att förändra beteenden). Viktigast var nog; "Jag kan bara bära mina egna känslor". Det låter inte så märkvärdigt men när man mår dåligt och hela tiden har dåligt samvete för att man inte gör tillräckligt är det klockrent. Upprepa, upprepa och upprepa igen.
Jag fick också träna på att inte vara så lyhörd när det gällde andras problem. Visst ska vi lyssna och försöka hjälpa - men vi ska inte äga deras svårigheter, eller göra jobbet. Ingen kommer att ge oss medalj för att vi utkämpar andras strider.
Om vi tar hand om oss själva, sätter oss själva i första rummet och därigenom mår bättre så smittar det av sig. Då orkar vi också ge. Mitt mantra när jag mådde som sämst var annars "Jag är dålig, jag är dålig, jag är dålig..." (nu skrattar syrran!). Det smittade gärna av sig men hjälpte inte en käft. Och särskilt inte mig.
Ja, det blev lite surrigt men jag kände att det var många tankar som behövde ventileras. Jag mår ju helt fantastiskt bra idag men behöver ändå påminna mig om de här sakerna. Nu vill jag också passa på att bolla dem vidare och skickar varma tankar och kramar till er som behöver. Ni är fantastiska - precis som ni är! Glöm aldrig det.
---
Annars rullar det på. Jag har jobbat mindre än jag borde - men är desto gladare då jag både hälsat på en kompis och tagit min första promenad i skor med hälkappa. För att vara snäll med foten som har supertunn hud på hälen lånade jag makens ena sko och buntade med flera sockar...
Inte snyggt men funktionellt. Icebugs såklart... Här ska inte ramlas!
Maken har pyntat lillhuset...
...och röda mattan har fått komma ner från vinden.
Snurre har nästan lärt sig att göra pizza men tycker att vi ska skippa grönkålen nästa gång... Haha! Det är tur att han inte får bestämma riktigt allt.
Grönkålen är här för att stanna - även på julbordet tror jag. Hittade ett recept på sallad med grönkål, äpplen, valnötter och honungsdressing. Mmm... Joo, det blir nog mat den här julen också. För övrigt har jag fått veta att ingen orkar läsa långa blogginlägg så har ni hängt med ända hit blir jag imponerad! Ha det bäst! :)