Jag måste prata om det där med alkoholen... Den kan ju vara en festlig tillgång om man klarar av att hantera den - men är också ett satans gissel som ödelägger liv och splittrar familjer. Steget mellan glädje och tragedi är ibland inte så långt och man ska ha full respekt för människor som väljer att inte dricka. Alla gör val i livet och för min del innebar det faktiskt att välja just livet.
Anledningen till att jag lyfter ämnet idag är att det pågår ett höstmöte i Skellefteå där alla deltagare är mina väldigt speciella vänner. Utan den gemenskapen hade jag aldrig tillfrisknat! Det spelar ingen roll om man känner människor väl eller om man ses för första gången - när man kommer in på ett möte känner man tydligt att alla i rummet vill en väl! Det är väldigt speciellt.
Vi uppmuntrar varandra, vi duger som vi är och jag känner stor tacksamhet över att ingå i den här familjen. Vi avslutar också varje möte med en speciell bön som jag använder lite då och då:
Kloka ord.
Under mitt arbete med Matfesten har jag fått använda den fler gånger. Särskilt när olika nättroll fortsätter att förakta den förändring som görs. Enligt dem är festen borta och ingenting i den nya upplagan duger. Folk tycker sig ha rätt till det gamla arrangemanget - och rätt till langos och öltält. Kanske särskilt öltält?
Det är ibland lite beklämmande läsning och tar otroligt mycket energi - även om det inte är personlig kritik. Men man får ju acceptera att man inte förändra andra människor så istället har jag valt att bjuda in dem för att vara med och jobba med Matfesten nästa år. Har man stort engagemang kan det ju användas till något positivt! Några svar har jag inte fått - men de kanske kommer?
Ikväll väljer jag dock att berätta min historia i en gemenskap där jag får vara mig själv - och där alla vill mig väl. Jag önskar att alla fick vara i ett sådant sammanhang då och då. Man samlar kraft och får mer energi att hantera vardagen. Och så sinnesro på det. En höjdare. Trevlig helg!
Att tillhöra ett sammanhang är livsviktigt och efter Börjes begravning fick jag ett brev från Erik, prästen, som dels uppfattat ett starkt sammanhang och dels med insikten om den stora vikten av tillhörighet. Mot avundsjukan slåss man inte utan ignorerar alt.genom sakligt bemötande. Respekt till dig!