Dag 25 - Sundsvall och Falun

Vi är ute på en härlig turnévecka men när man jobbar och reser blir man hungrig och igår kväll blev det tyvärr ingen lysande middag. God, men inte i enlighet med det jag borde äta. Men det gäller att ta nya tag och idag har det gått bättre!

Enda nackdelen med den här turnén måste väl vara att jag aldrig hinner ha sovmorgon då vi alltid startar med bygge och soundcheck på morgonen. Men vad gör man inte...


I morse flyttade vi in på Sveateatern i Sundsvall och fick större scen och röd fond som inramning. Kändes fint!


Och här sitter Torbjörn och Lars-Peter som tagit hand om oss på ett utmärkt sätt den här svängen. Tack för all service!


Sveateatern är en gammal biograf som fortfarande har sitt fantastiska innertak kvar. Roligt att en sådan kulturell skatt fortfarande får vara kvar och huset användas.


På plats i logen för smink och laddning!

Och då kliver Claes Hilding in! En av alla fantastiska ljustekniker som jobbade och turnerade med Norrländsk Passion. Så roligt att ses! Han är också en ovanligt storsint människa som slutade på teatern när de drog ner på teknikerstaben till förmån för en yngre förmåga. Nu hoppas jag att Teater Västernorrland tar hand om honom på ett fint sätt!

Sedan var det dags för föreställning inför en nästan fullsatt salong där jag också träffade på min gamla lärare Kerstin Westlinder från Lövånger! Så roligt! Det gick helt ok och precis nu kollade jag Sundsvalls Tidning där Susanne Holmlund skrivit en recension. Lägger in den om någon vill läsa:

---

Med teatermagi går berättelsen på djupet

Det började med dåligt självförtroende, osäkerhet; med att hon kände sig dum och misslyckad, skämdes för allt hon gjorde, sa och var.

Det fortsatte med prestationskrav, utbrändhet och ångest. Och det kunde ha slutat med döden. För alkoholen är en falsk vän: den botar ångesten, sätter fart på kreativiteten, gör livet roligare och människan mer glad över sig själv, men det är bara tillfälligt och det har ett högt pris. Ofta måste man nå botten innan det kan vända.

Skådespelaren Monica Lindgren, som nu turnerar med denna pjäs för Västerbottensteaterns och sitt eget produktionsbolags räkning, har själv suttit fast i alkoholträsket. Grundberättelsen har många tidigare genomlevt, men det är sällan man får se en gestaltning av den, gjord av en professionell skådespelare med alla sina verktyg för att kartlägga, återge och leva sig in i situationer.

Hennes språk är bitvis sparsmakat men därmed också effektfullt, hon visar vad som händer snarare än att berätta om det och hon luftar den inre monologen - kan inte maken gå ut ur rummet snart så jag kan ta en klunk? Var ska jag gömma flaskan? Han märkte säkert inte att jag har druckit! Det är teaterns magi, dess förmåga att borra ner och beröra med ett ämne som många har talat om förut - men inte på det här viset.

Hon är vass och rolig mitt i allvaret, och hon skonar inte sig själv. Det krävs mod att kunna se sina egna misstag, att parodiera sig själv som sluddrande fyllkärring, att levandegöra sin förnekelse och självömkan. Kanske finns det något terapeutiskt i att ställa den person man själv en gång var på scenen, kanske bidrar det till att lägga allt större avstånd mellan den människan och sitt nya jag. Men det sker säkert inte lättvindigt. Att alkohol är ett av våra käraste folkhumorämnen komplicerar det hela än mer. Det är rörande när Monica Lindgren berättar att alkoholskämt från hennes mun gjorde ont i hennes barn långa tider efteråt.

Mattias Kågström ger ett varmt stöd med repliker, ackompanjemang och ljudeffekter. Och något jag inte förstått förut är att det är nästan omöjligt att sluta om man inte får något annat i stället, något som fyller tomrummet som alkoholen lämnar efter sig. För Monica Lindgren blev det på humornivån kvällsmackor och plasttandpetare; på allvarsnivån gemenskapen med gruppen hon uppsökte; de som gjort samma resa. Och som inte dömde utan mötte henne med respekt och kärlek.

Susanne Holmlund

---

Efter föreställning och packning åkte vi söderut för att landa i Falun ikväll. Det ska bli kul att spela här imorgon och ännu roligare var det att bli bjuden på middag hemma hos en gammal vän!


Suss Hellström som bodde och jobbade som skådis i Skellefteå många år! Det blev ett kärt återseende! Fina Suss har också gjort en personlig resa och nu bor otroligt mysigt i ett charmigt rött hus tillsammans med sin Gunnar. 


Vi noterade att ingen av oss åldrats. Släääta fina halsar... Haha!


Efter husesyn blev vi bjudna till bords där hon bjöd på soppa och hembakt surdegsbröd. Och till mig hade hon gjort en panna saltfri och kryddig soppa med ett ägg. Så gulligt och så gott! 


En härlig kväll tillsammans med goa' fina Suss! Så roligt!


Och naturligtvis var Kågis med! Kul att få en hemmakväll så här i slutet på turnén! Vi skulle väl ha stannat till lördag om vi vetat att Emelie kommer med hela Alcazar-showen till Falun imorrn kväll - men Kågis måste jobba i helgen så vi vänder direkt efter morgondagens föreställning.


Och någon timme senare kom nya kärleken Gunnar hem! En trevlig bekantskap och tillika scenograf som just nu jobbar med samma projekt som Suss - en storslagen produktion om Falubränderna. Den måste jag åka ner och kika på!

Han hade också med sig dottern Gertrud som kommit på besök. En superfint tjej! Ja, vi surrade (inte bara jag...), pratade minnen och kikade på bilder av Sara-Klara och Lotten som nu blivit vuxna kvinnor. Lika söta fortfarande!

Men vi behövde också sömn så vi åkte till hotellet för att knoppa in tidigt och här sitter jag fortfarande och småler efter en fin dag med både föreställning, drygt 30 mils körning, underbar middag och härligt sällskap samt en fin recension. Kommer att sova gott! Ses imorrn!
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0