Alla dessa möten..

Vissa möten är bara så underbara - när du känner att du möter en frände och kontakt uppstår, när man pratar med sådan lätthet och otvunget delar med sig av det mesta och ibland det svåraste i livet. Sådana möten är berikande, stärker själen och fyller en med glädje och kärlek.
 
Sedan finns det andra möte som tar bara energi. Man pratar på samma sätt men känner att man stöter och skaver i varandra och flytet i samtalet uteblir. Det är något som inte stämmer. Det finns kanske ingenting att ta på (eller så gör det det?) men jag inbillar mig att det kan vara kroppen som påminns om en dålig känsla eller ett minne man kanske försöker förtränga.

Ska fundera vidare på det här. Jag vill att alla mina möten med andra människor ska vara berikande och då måste jag ju själv bjuda till och även fråga upp när man känner att relationer kantrar. Vad beror det på? Varför känner jag som jag gör? Att våga möta sina egna känslor (och rädslor) måste vara det enda sättet att gå vidare som en hel människa. Det är tur att hela livet är en lång träningsskola och att man alltid kan hitta sätt att utvecklas. 
 
Den här veckan har varit fylld av möten och de flesta väldigt fina! Det är också en förutsättning för att vika ut sig som jag gör i den här föreställningen. Skulle jag känna att det finns ett gediget motstånd i publiken blir jag osäker på vad jag gör och då blir inte heller resultatet särskilt lyckat. Och börjar man fundera när man står på scenen så blir man okoncentrerad och... ja, det blir inte bra. Men det är ju inte bara publikens ansvar. Jag måste också tro på det jag gör. Och det gör jag faktiskt! 

Men ibland kommer ändå osäkerheten över en och då är det tur att man på teatern stöter på godingar som de här fina grabbarna:
 

Stig Östman och Mattias Kågström! Vilka pärlor! Här står vi i logekorridoren och bara myser innan det är dags att piffa till sig.

Men herregud, här sitter jag och bladdrar bort tiden. Jag har ju ägnat dagen åt att plocka bort gamla blommor ute, varit på soptippen och planterat lite ljung. Nu trodde jag att klockan var typ halv tre, men det är den inte! Dags att åka ner på teatern och förbereda kvällens show som är den sista offentliga i Skellefteå! Vi ses!

 
 
 
 
#1 - - Maria:

Jag har tänkt på ditt inlägg, du vill att alla möten ska bli bra möten. Du har ju hunnit så långt på din väg med att förändra ditt liv, de du möter som kanske är lite svåra att nå har just stigit på tåget, eller kanske bara börjat fundera på att hoppa på tåget till ett annat liv. Därför kanske dessa möten inte "klickar". Så tänker jag när jag läser ditt inlägg.
Du berör och du gör skillnad! ♡

Svar: Ja, så kan det nog vara. Man befinner sig helt enkelt i olika faser. Sedan passar man kanske inte heller ihop med alla men det är ju en helt annan historia... Livet är för kort för att grubbla över det. Kram!
Monica Lindgren