S.E.N.S.E

Förkortningen i rubriken står för "Studier och Experiment kring Normalitet, Själ och Emotioner", är Västerbottensteaterns största teaterprojekt någonsin och det första i sitt slag i Sverige där publiken befinner sig mitt i föreställningen! I eftermiddags var det stor premiär och jag var där! Hur det var? Hur coooooolt som helst och en upplevelse utöver det vanliga! Det här  M.Å.S.T.E  ni se och uppleva!

Det blev en kanondag tillsammans med fina Karin som hängde med på föreställningen och även bjöd på kalaslunch innan!


Karin som är en av de snyggaste människor jag känner tycker att jag överdriver och vill inte så där väldigt gärna vara med på bild - men nån liten måste jag ändå få publicera... 
 

Biffar med rostade grönsaker och trattkantarellsås... Mmm... Maten var som Karin själv: Worth waiting for! Tusen Tack!


Och Roger var givetvis också med! Hade varit roligt att fortsätta surra lite med "Ragge Räv" men det blir förhoppningsvis fler träffar framöver. Kul att ses!


Sedan gick vi över på teatern och föreställningen som även inkluderar teknikerna började redan i foajén! Här ör det Jonas som instruerar publiken och välkomnar till Sense - eller till forskningsinstitutet där allt utspelas.

Så här presenteras föreställningen: "När man stängde ner forskningskomplexet – S.E.N.S.E – Studier och Experiment kring Normalitet, Själ och Emotioner i slutet av 1800-talet förstörde man samtliga arkiv och byggnader, alla utom ett där forskningen fortgått som om tiden stått stilla..."

Det är dit vi blir inbjudna!


Rundvandring genom gångar och prång fram till själarnas rum där blev registrerade och avprickade på vägen. Massor med duktiga estetelever medverkade också vilket gjorde att det blev gott om skådespelare som såg till att allt kändes äkta. Riktigt bra jobb alla!


Intressanta ombyggnationer överallt och en helt otrolig scenografi skapad av Helena Weegar! Den geniala regissören Bobo Lundén och teaterns personal måste ha jobbat häcken av sig i månader för att skapa det här helhetskonceptet och jag är sjukt imponerad - både av föreställningen, miljöerna, skådespelarna, kostymerna, masken och tekniken! Det här, mina vänner, har ni gjort djävligt bra!!! Men jag var å andra sidan aldrig rädd... Haha!


Tage var på plats i premiärkavajen och jag tyckte att han såg ovanligt lugn och pigg ut. Hade kunnat vara värre när man kommer fram till premiär i ett sånt här projekt!


Och man fick fotografera hela tiden! Här är det jag som plåtar och Karin som plåtar mig. Snyggt!

Superfint ljus! Mycket effektfullt överallt. Här står de tomma människoskalen som fylls och väcks till liv i forskningscentret. En väldigt obehaglig tanke - men så lik verkligheten där en del tycker att alla människor ska vara stöpta i samma form trots att det är våra olikheter som gör världen levande.
 

Ramhistorien är den om Långa Lappflickan som blev 2.18 lång och en onormal varelse som ställdes ut runt om i Europa. Här är det hennes mamma Karin som ska ha sett några mystiska syner när hon väntade barnet.


Flickans längd redan som liten lockade givetvis både forskare och lycksökare som ville använda hennes extrema utseende till att tjäna pengar.


Annika gjorde professorn som både vill se flickan som levande och obducera henne för att se hur hon var skapt invärtes... Obehaglig, stark och drivande! 


Och vi flyttades runt i olika lokaler och miljöer, fick följa Kristina Larsdotters resa genom Europa och se henne ställas ut.


Och vi fick vara den stora massan som uppmanades att applådera och jubla!


Inte heller var jag och Karin med om samma sak. Vi blev indelade i tre grupper som fick gå på olika ställen och se någon form av parallellhandling mot det gemensamma slutet. Här befinner jag mig i en lappkåta där vi träffade mamman som väntar på hälsningar.


Starkt! Göran Hanssons impressario och Sara Appelbergs långa lappflicka blev utmärkt portätterade och väldigt levande!


Micke Lindgrens präst något utöver det vanliga!


Här grillade han t o m korv på altaret...


Men bäst ikväll var ändå Annika Isakssons Professor som maniskt drev handlingen framåt! Tusen Tack alla för en fantastisk föreställning! Nu måste jag dit igen eftersom man måste se den tre gånger för att hinna med alla de olika rummen. Gott som räcker längre!

Och efteråt var vi upplyfta, tagna och inspirerade! Karin gick in i rollen helt... Haha! 
 
Och ska jag ge ett slutomdöme får det bli det här:

Jubel! Sjukt bra och Tack alla för en magisk eftermiddag på Västerbottensteatern! 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0