Hej då alla...

Det blev ett vemodigt men kärleksfullt avslut på den här dagen... Sista föreställningen av Norrländsk Passion är spelad och jag har precis varit nere och tagit adjö av hela gänget. Det känns... Vilka fantastiska människor jag har fått lära känna! Bara kärlek!

Förutom massor med tid vid datorn och planeringsarbete så är det just kärlek som genomsyrat hela denna torsdag! Jobbade ju sent igår och hann få iväg massor med mail varför jag kunde ligga i sängen i morse och kolla in alla svar från folk som stiger upp betydligt tidigare... Haha! Jag älskar att vakna låååångsamt!
 
Men så ringde syrran och behövde en kort passning och det säger man inte nej till! Hon skulle packa bilen för Midsommarfirande och det är inte lätt med två snabba familjemedlemmar och pappan på tjänsteresa! Jag fick alltså turen att ställa upp!
 

Ja, ni fattar ju själva! Vilka sockergryn ni har Malin och Martin!

Lillebror var otroligt trött när jag kom och inte på sitt bästa humör men My är ju världens finaste storasyster och till Pharell Williams "Happy" dansade hon igång en otroligt glad stämning! Man kan inte bli annat än glad av den låten!

När de åkt passade jag på att göra ett par ärenden på stan när jag ändå var ute och passerade för första gången på länge den omgjorda Stadsparken. Det kommer att bli huuuuur fint som helst!!!


Men här var jag tvungen att stanna och ta en bild. "Är ni ovänner?" frågade jag eftersom de hade dubbla stängsel emellan sig... Haha! Nej, det var de inte men det var två arbetslag från samma företag som ansvarade för olika delar. Båda var tydligen bäst... Jag tyckte att de stod väldigt stilla allihopa! Haha! Ja, det är uppfriskande att slänga lite käft med glada människor!

Hem för att fortsätta jobbet och efter 22.00 åkte jag alltså ner till tältet för sista gången... Kändes faktiskt i hela kroppen. Ledsamt... Strax innan jag skulle åka kom jag på att jag nog borde hålla ett avslutande tacktal till alla och klottrade ner några stolpar om samarbete, trovärdighet, känslor och erfarenheter. Nu hängde sig sata-datorn så jag fick tyvärr inte med mig något tal. Ryckte det första papper jag hittade och drog iväg i alla fall. Man får väl improvisera!


Och här har näst sista sången börjat... Jag stod länge på avstånd och njöt - men kände också hur vemodet tog över... Det här har varit ett så stort jobb, en sån personlig seger - jag fixade det - och samtidigt en så kärleksfull period i mitt liv! Ett "omöjligt" jätteprojekt men ändå med en sån familjär och intim känsla i hela den stora gruppen! 
 

Avslutningen... Tusen Tack alla underbara människor för allt ni gjort och allt ni gett av er själva! Nu funderar jag starkt på att skicka ut en lägesrapport i höst och kalla ihop alla igen till ett nytt projekt! Haha! 


Efter föreställningen var det samling på scenen och Teater Västernorrlands Tf Teaterchef Birgitta Rasmusson hade bett att få tid och plats för att avtacka sin Scenmästare Jens som nu slutar på teatern. En helt suverän medarbetare som varit en sån klippa även i det här projektet! Han har haft superkoll!


Varma kramar från alla där hemma...


...och ett stänk av vemod även här. Tusen Tack Jens!

Ja, och sedan var det min tur. Jag stegade fram och började prata lite utifrån mina tankar om ett fint tal till alla. Här drog jag fram det papper jag hade fått med mig och det var kanske inte det jag hade förväntat mig:

Regionförbundet Jämtlands Läns Arbetsmiljöpolicy... Haha!

Men det funkade alldeles utmärkt att improvisera kring och grundvärderingen var klart överförbar på Norrländsk Passion! Kontentan av allt är att vi genom att göra det här vidsträckta och omfattande samarbetet mellan fem Länsteatrar har visat att Norrland kan göra det omöjliga möjligt! Fy fanken vad vi är bra!

Nu ska jag lägga mig och nynna slutlåten en stund... Glad och stolt men lite tom. Det är något som fattas...
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0