Starkt och vackert!

Ja, jag är nöjd! En del i sällskapet tyckte kanske att det var lite jobbigt att det mesta av dialogen sjöngs även i filmen "Les Miserables" men jag njöt. Kanske inte mest av sången som bitvis faktiskt var sådär, men av musiken och storslagen film med fantastiska skådisar!

Vi började dock aftonen på Don Vito för att testa deras stenugnsbakade pizzor! Trevligt ställe även om det utifrån ser ut som en industrilokal... Vi pratade lite om att det varit kul om de låg närmare centrum - men kanske är det också smart att etablera sig i utkanten. Billigare hyra och mindre konkurrens. Dessutom gott om parkeringar. Och, inte att förglömma, väldigt goda pizzor!

Jag åt en variant med parmaskinka (vem fan vill stava till prosciutto...), pesto, soltorkade tomater och mozarella. Väldigt god botten, väldigt mycket vedeldad känsla och mindre flottig än en vanlig pizza. Den bästa jag ätit i den här stan! Rekommenderas! Maken åt en Antipasto som också fick mer än godkänt. Den var även täckt med ett lager färsk ruccola och det är ju både gott och fräscht!

Sedan fick jag ju besök vid bordet! Malin och Martin hämtade mat på väg hem från Boden och jag fick låna finaste My i knäet en stund! Hon är inte helt olik mig faktiskt... D v s hon pratar hela tiden! Haha! Gullunge! Det var mycket om Skrotarna och Mumien och skelettet i julkalendern idag. Lite spännande program för en tjej som bara är snart fyra. Måste hälsa på snart igen! Kram!

Sedan samlade vi ihop oss och gick på bio! Redan i trappan kunde man ana vad...


Ja, jag passade på att ta en närbild på Russel Crowe! Inte ofta - eller alltför sällan - man får komma så här nära... Haha! Han är en av mina favoritskådisar!

Och rollbesättningen var lysande! Crowe spelar elak polis som ägnar livet åt att jaga den förymda fången Jean Valjean (Hugh Jackman). Båda är väl i första hand skådisar och inte sångare men jag tycker att det fungerade förvånansvärt bra (förutom några riktiga bottennappstoner). Jackman är överlag otroligt bra! Anne Hathaway gör en underbar "I dreamed a dream" medan hon gråter floder men den säkraste sånginsatsen svarar Amanda Surfrey (stavning?) för. Hon gjorde ju också dottern i Mamma Mia och har en skolad röst. Roligast var dock Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter som det märkliga värdshusvärdsparet Thenardier. Man behövde deras galna upptåg för ett skratt här och där. Annars hade det blivit för pretentiöst.

Så jag ger den nog en 4:a. Fantastisk musik som jag faktiskt hade lyssnat in mig på lite innan - det gör nog ingenting om man vill få ut så mycket som möjligt av upplevelsen. Man kan ju också läsa Victor Hugos roman "Samhällets Olycksbarn" som skrevs under senare delen av 1800-talet men där gick i alla fall gränsen för mig... Handlingen finns ju på Wikipedia för den som vill veta mer. Utmärkt film som jag önskar att jag också hade fått se på scenen. Det hade garanterat varit magiskt! Live är alltid bäst!