monicalindgren.blogg.se

Ibland känns vissa saker oöverstigligt jobbiga (som att stiga upp idag) medans andra bara flyter på utan större ansträngning. Som i drömmarna... Där kan de mest komplicerade saker falla sig helt naturliga! Somnade om i morse och hade verkligen fullt upp ett par timmar! Ja, ni måste få en liten sammanfattning.

 

Jag repeterade en pjäs av något slag på Folkets Hus i Lövånger. Det var betydligt större än i verkligheten och där fanns massor med gångar och små rum med installationer och utställningar av olika slag. Av någon anledning kom en bekant till mig dit - en man som i vanliga vall är rätt proper men som nu hade vadarstövlar och stor ryggsäck. Han ville att jag skulle följa med på en utflykt och som om det var helt självklart så lämnade jag mina kamrater på scenen och tog på mig jackan (en vit rock från det militära!) för att gå!

 

Vi promenerade genom samhället som helt plötsligt inte hade någon väg utan bestod av klippor och stenrösen. Han gick före mig för att leda vägen men plötsligt var det min mamma som höll täten... Hon hade inga problem med rörligheten utan sprang likt en stenget över klipporna och tipsade mig om vilken väg jag skulle ta för att inte ramla. Vi kom längst ned på backen till slut och där fick jag telefon. Men det var inte min vanliga telefon jag plockade upp. Det var en smalare iPhone som inte hade någon knapp... Men jag lyckades svara i alla fall och blev på något sätt kallad tillbaka till jobbet.

 

När jag kom tillbaka dit fick jag ta mig genom en massa olika rum där människor spärrade vägen och när jag passerade köket så hade personalen hittat en telefon som förmodligen var stulen. Ja, det vara bara skalet som låg där - och den var ju naturligtvis min. Det var alltså därför jag hade svara i min iPod! Ja, det kändes väldigt naturligt i drömmen. Fick lite panik eftersom min telefon innehöll en massa affärshemligheter som inte fick komma ut! För att komma åt numret för att spärra telefonen (som jag ju hade i telefonlistan) så fick jag låna ett SIM-kort av Elisabeth Eriksson på Norran. Hennes mobil var gul med massor med sladdar och komponenter som hon kopplat in - men vi lyckades få loss hennes kort, kopplade in detta i mitt skal(!) och hittade numret.

 

Jag fick dock lov att ringa från en telefonautomat som fanns mitt i en bokhylla och där pressade sig tre kvinnor fram och tog plats före mig. Vid det här laget var jag ganska upprörd och sa att jag ju måste ringa och spärra min telefon! De bara skrattade och jag hotade då den ena med att jag faktiskt på allvar skulle slå henne på käften om hon inte flyttade på sig... Haha! Ja, det tog skruv! Jag hann fram till telefonen, lyfte luren och började samtidigt undra både var min bekant tagit vägen och var min mamma var? Där vaknade jag...

 

Ja, det blir rätt galet ibland... Vad den här drömmen betyder kan man ju fundera på men jag tror att det största hindret till att jag ska få saker och ting gjorda kanske är telefonen! Haha! Drömmen har inte släppt ännu men jag tog på mig en av tröjorna jag köpte i Barcelona och drog iväg för jobblunch på Verandan.

 

 

Nåja, back to work! Kan inte låta mig hindras av bloggen heller...