Allmänt

Gold Mountain!

Oj, oj, oj vilken fascinerande föreställning jag har sett! Jag vet inte om jag ens kan beskriva den i ord. Den hade allt från det grundläggande och basala berättandet till det hypermoderna och multimediala! Lägg till detta koreograferad regi med yttersta precision! Ja, man skulle väl kunna kalla den för ett kinderägg men den hade dock fler än tre delar i ett!


Så här började det. Sedan vågade jag inte ta fler bilder. Jag hade heller inte lust att släppa koncentrationen på föreställningen! En projektionsduk med bild. Jodå, tänkte jag, det är ju multimedia men "is that all there is"? Nope! Det blev mycket mer än så!

Pjäsförfattaren och skådespelaren David Yip berättade sin fars historia om hur han lämnade hemlandet Kina och hamnade i Liverpool där han skulle hitta lyckan - eller sitt "Gold Mountain"! Han spelade själv fadern och Eugene Salleh gjorde rollen som den unge David. Den starka och gripande berättelsen om både resan och livet i England böljade fram parallellt med olika filmsekvenser, projicerade bilder, ljuseffekter och skuggspel både på duken, fonden och ett rutnät av plåt. Det projicerades både bakifrån och framifrån, på deras tröjor, på stora paraplyer och tyger. Bilderna både flöt omkring och flyttades runt men ändå lyckades de behålla publiken koncentrerad och klarade även den svåra konsten att hålla berättelsen vid liv!

Jag gillade verkligen det här! Stillsamt och lågmält med en exakthet och en precision som var hur imponerande som helst! Det måste ha tagit evigheter att repetera! De var ju tvingade att stå på centimetern rätt för att bilderna skulle synas på rätt ställe! Jag tyckte också mycket om den koreograferade regin. Det är så snyggt när skådespelare kan röra sig på scenen på det där sättet!

Hur det gick? Ja, han kom fram, jobbade hårt, startade tvätteri och trodde att det skulle bli hans guldgruva. Han träffade sin fru, fick sju barn men spelade till slut bort alla sina tillgångar på poker. Efter att frun gått ifrån honom hamnade han i ett opiumrus och dog sedan utan att förstå att de sju barnen var det guld som han lämnat efter sig. En rikedom större än något annat! Sorgligt och fint på samma gång!

Det här var ett kanadensiskt gästspel men det hade gott kunna komma direkt från Kina och Liverpool. T o m de engelska dialekterna var exakta och klockrena! Ja, jag är supernöjd över att ha fått vara med om den här timmen på Västerbottensteatern! Och än en gång blir man medveten om att lyckan finns närmare än man tror!

Tusen tack! Den här föreställningen kommer jag att bära med mig länge!