Tusen bitar...

Nu har jag sett Tove Olssons "Tusen bitar" och jag måste nog låna några ord av Per Strömbro: Oj, oj, oj så bra! Jag känner att jag måste samla ihop mig lite innan jag ens kan skriva något men vilken produktion hon har gjort! Imponerande! Det var inte bara affischen som var snygg!


Själva grundtanken med all teater är ju att man vill berätta en historia och det vill verkligen Tove. Det är heller inte vilken historia som helst. Hon ger oss en tillbakablick på sin egen barndom och berättar väldigt kärleksfullt den tragiska historien om styvmorfadern och det ouppklarade mordet på hans son. Den mördade Thomas var också Toves barndoms idol och jag förstår varför det på något sätt var nödvändigt för henne att göra den här föreställningen. Förutom att den är väldigt spännande och gripande för oss att ta del av så har den säkert också en terapeutisk uppgift. Kanske har alla hennes egna bitar fallit på plats under tiden hon har producerat den.

Mer om handlingen ska jag jag inte orda eftersom jag verkligen vill rekommendera er att se den här! Små tekniska finesser, dockor, musik, ord och bild. Hon har satt ihop en mängd olika visuella effekter och fått det hela att bli en helhet! Jag hann ibland fundera varför hon gjorde si eller så men allt fick ett sammanhang till slut! Lysande lösningar! Och en väldigt stark upplevelse!

På scenen finns också teknikern/musikern Rickard Lanzén men han är ingen motspelare utan snarare ett nödvändigt bollplank. Det fungerar väldigt bra. Ibland har de också en ganska tystlåten dialog och den paus som blir får man själv använda till att andas och låta allt smälta. Det behöver man. Ett på alla plan mycket personligt familjemysterium! Starkt jobbat tjejen!

Tack Tove för en fantastisk upplevelse!