Gullungarna!

Nu är mamman igång... men jag måste bara få skriva om våra älskade barn! När de föddes och var så där ursöta satt jag där med ett nytt mirakel i famnen och känslorna bara svämmade över! Kunde det vara möjligt att älska så? Joo, och det blir bara värre... Eller bättre-värre som Anki skulle ha sagt.

Bebisarn växer, utvecklas och går till slut sina egna vägar. Det blir medgångar, motgångar, vänner, egna kärlekar och ett självständigt liv där man som förälder bara finns i perferin - som rådgivare om man har tur, som vän om man har ännu mer tur. Allt går ju upp och ner i den här träningsskolan som kallas livet!

Idag är jag i alla fall så där extra varm i hjärtat! Oskar och Lisa har varit hemma i stan ett par dagar och att ha dem omkring sig är så fint! Prata, skratta och kanske få ett par nödvändiga tillrättavisningar. Själv har jag alltid tyckt att det varit svårt att kritisera mina föräldrar eller berätta om vikten av att man får prova själv. Man vill inte ha svampen plockad eller däcken bytta. Man vill lära sig. Nu gör vi, av omtanke, ofta samma sak med våra egna barn men skillnaden är att de kan säga ifrån och vi kan kommunicera. Känns fantastiskt även om man får inse att man inte alltid har rätt! Haha! Nyttig skola som man aldrig växer ifrån.

Nåja, det där var en utvikning från ämnet men ibland kommer det funderingar medan jag skriver (hela tiden faktiskt men alla lämpar sig kanske inte i tryck...haha!). 
 

Jag fick i alla fall lunchbesök av finingarna som skulle hämta bilen som nu fått sommardäck. Oskar gjorde ingen tavla men fick bli en då jag har svårt att se mig mätt... Mamman... <3


Vi avslutade med att följas till macken där Oskar skulle fylla mer luft och jag skulle tanka. Tack för att ni kom i helgen! Nästa gång blir det vår tur att hälsa på - vi vill ju hinna gratta fina Lisa som snart fyller år! 

Men jag ska inte bara åka norrut - jag ska ju till Göteborg också! Längtar efter Emilia och blev så glad när jag såg att hennes fotbollslag Guldhedens IK lagt upp matchreferat och bilder på sin hemsida. De slog Öckerö med 7-1 och Emilia gjorde tre mål! Hon kallas tydligen för "Kobran från Norrland" och vi skrattade gott när vi läste en del av referatet:
 

Kobran... Ja, för oss var det som att bli flyttad tio år tillbaka i tiden när vi bläddrade igenom bilderna. I fotbollskläder ser hon ut som hon gjorde när hon var 15 och vi blev så nostalgiska och längten efter att träffas. Fining då och fining nu!


Samma vinnarskalle och målglädje!

Och samma snabba fötter! 

Ja, jag kan ju sammafatta dagens blogg med att vi, precis som alla andra föräldrar, fick världens finaste barn! Lyckan att de själva också träffat finaste kärlekarna värmer ett mammahjärta. Det är skönt att ha någon vid sin sida som backar upp en till hundra procent - och kanske också kritiserar en så att man kan utvecklas.

Nu ska jag sluta vara sentimental och glädjas åt att båda barnen faktiskt tycker det är kul när vi hälsar på. Den kontakten är guld värd även när gullungarna blivit stora! Kärlek och kramar kan man aldrig få för mycket av och det är ett bränsle som räcker länge!
 
 Nu har jag fått så mycket ved på brasan att jag ska jobba en stund. Ses imorrn! :)
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0