Genomslag - och fantastisk musik!

Ja, jag skulle väl egentligen använda den här platsen till att sälja annonser eftersom tusentals besökare de senaste dagarna verkligen har varit en toppnotering när det gäller min bloggstatistik. Men nu är det ju inte därför jag skriver om saker och ting. Jag går helt enkelt igång på orättvisor och oegentligheter och då blir jag som en bomb - jag måste skriva av mig innan jag sprängs... 
 
Bomb? Kanske skulle jag hellre jämföra mig med en ballong då jag känner mig som en sådan efter en mastig middag så här på kvällskvisten... Fräscht va? Haha!
 
Jag har fått massor med reaktioner på mitt inlägg och även synpunkter på att jag hängde ut Socialdemokraterna som syndabockar. Nu ställde jag ju mest frågor och anledningen till att jag ifrågasatte sossarnas agerande är ju för att de är i majoritet - och förmodligen också både dominerar Folkparkens styrelse? Eller?
 
Om detta har jag alltså ingen aning utan gör antaganden och ställer frågor. Det är inte förbjudet och den som vill får svara - vilket Kommunfullmäktiges Ordförande också gjort. Folkparken har väl dock bidrag från Skellefteå Kommun? 
 
Socialdemokraterna har dock 60 år vid makten i Skellefteå Kommun och då får man väl finna sig i att bli ifrågasatt då och då? Att gå in i politiken är ju ett val man gör precis som jag själv väljer när jag ställer mig på scenen och utsätter mig för andras tyckande. Det är inte kul när folk ifrågasätter det jag gör men det är bara att gilla läget. Man kan inte bli älskad av alla - men man kan försöka vara sann mot sig själv och göra det som känns riktigt.
 
Min avsikt var inte att krossa någon. Det viktigaste i mitt inlägg var och är ju faktiskt att jag tycker att unga, driftiga kvinnor som Sofia och Elin har blivit orättvist behandlade och att styrelsen agerat huvudlöst! Det står jag också fast vid i tider när vi verkligen måste hjälpas åt att göra Skellefteå till en attraktiv kommun! Då kan vi bara inte lägga ner...
 
Nåja, vi ska lämna den där diskussionen för idag och återkomma när vi börjar få svar på vad som egentligen pågår. Någon MÅSTE veta vad som händer och jag tycker generellt att vi är för dåliga på att ställa frågor. 
 
---
 
Idag har har ägnat mig åt något helt annat! Jag och Åsa har jobbat på och landat en del saker inför julen och påbörjat funderingarna inför nästa år. Ja, man måste ha hyfsad framförhållning även i vår bransch då vi också skriver allt material själva. Nästa vecka blir en skrivarvecka och det känns väldigt nödvändigt att gå in i bubblan några dagar. 


Det blev paus för att laga lite lyxlunch med lammfilé (som vi ju skulle haft till middag igår men som inte hanns med eftersom dagen blev helt galen). Här ser ni bästa Åsa i köket där hon testar min japanska kniv som jag köpt av Pär på http://japanskaknivar.se Helt otrolig kvalitet! 

När Åsa åkt så blev det lite fix innan det var dags att åka iväg på teatern där jag hade biljetter till Peter Bryngelssons föreställning om Peter Green - gitarristen i Fleetwood Mac! 


Mia, som bytt jobb och nu agerar teatervärdinna, tog emot och i bakgrunden ser ni också ett collage av olika föreställningsaffischer genom åren. Det blev en nostalgitripp då jag både sett, jobbat med och även gjort en del av dem. Kul!


Och finaste Lisbeth hade jag bjudit med mig. Vi ses för sällan och jag blev så glad när hon hakade på! 


Och så Peter Bryngelsson då... Han skrev den roliga musiken till "Frysta tillgångar" - den fars jag spelade två somrar på Västerbottensteatern så det var kul att ses igen. Han är ett musikaliskt geni och känd från grupper som "Ragnarök" och "Urban Turban". Nu hade han valt att göra en föreställning om en av rockens mest mytomspunna gitarrikoner - Peter Green. Det sägs att vita människor inte är tillräckligt olyckliga för att kunna spela blues men att Green bevisade motsatsen.
 

Peter berättade avslappnat och utlämnande även om sin egen karriär, sina misslyckanden och sitt förhållande till gitarren. Eftersom han blev lite trött på instrumentet hade han konstruerat nya och helt crazy varianter! Som den här på bilden ovan med dubbla halsar, trumma, munspel och strängar stämda i ackord. Jag ska inte ge mig in i några tekniska detaljer eftersom jag är helt borta på den fronten - men han spelade på allt och spelade även in bakgrundskompet samtidigt. Komplicerat och otroligt proffsigt!


Den spelades liggande och med ett keramiskt tillbehör som jag inte heller känner till. Men coolt ljud!


Med värme och kärlek gjorde han en musikalisk tillbakablick på 60-talet och pratade om både musiken och den drogvänliga kultur som rådde. LSD förändrade både musiken och musikerna. Många hamnade snett och Peter Green blev djupt deprimerad - men  skrev också flera av sina allra bästa låtar då som "Albatross" från 1969.
 
Mörkt, gripande, varmt, lekfullt, personligt, roligt, lärorikt och genialiskt! En fantastisk föreställning med en lika fantastisk musiker! Jag skulle kunna skriva "magisk" men han började med att berätta att det gått troll i det adjektivet som blivit alldeles för välanvänt... Och jag som älskar det ordet! Haha!