Söndagsfrid
Inte särskilt nöjd med valet att inte ställa väckaren och låta ögonen öppnas först efter slaget tolv, men oändligt nöjd med mitt val av aktivitet senare under dagen.
Ja, det måste väl räknas som aktivitet även om det var en väldigt fridsam sådan.
Jag bjöd med mig Lisbeth på "Poesi till kaffet" på Västerbottensteatern. Ellenor Lindgren läste dikter av Tomas Tranströmer och Mattias Kågström kompade på piano. Det var helt fantastiskt!
Så begåvade människor! Kärlek till er!
Jag har länge varit nyfiken på Tranströmer - inte bara för att han fick Nobelpriset. Pristagarna brukar ofta vara ganska svårtillgängliga men jag har ju hört en del dikter och gillar hans raka stil och rika språk. Eller vad säger ni om textrader som: "Jag låg utsträckt som en tvärgata" eller "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen". Genialt! Jag tror faktiskt att alla kan hitta något som tilltalar i hans fantastiska texter!
Och jag blev verkligen inte besviken. Det var suveränt att kombinera Ellenors fina läsning, där man tydligt kunde känna också hennes kärlek till poeten och texten, med Kågis underbara piano. Han spelade både egna melodier och lite lånade musikslingor som blev riktiga stämningsskapare. En stund av själslig frid infann sig och vi njöt båda två av den här söndagseftermiddagen! Tack ska ni ha och stor kram till er för att ni gjorde detta så bra!
Roligt efteråt var också när vi diskuterade vilken dikt som gjorde störst avtryck och båda två fastnat för "Romanska bågar". Därför sprider jag den också vidare på bloggen och önskar er alla en stunds stilla söndagsfrid.
Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)