Stressad...

Ända sedan jag blev utbränd har jag varit mer stresskänslig än normalt. Förr i världen kunde jag köra 180 hur länge som helst och sedan bara ta nya tag igen! Det var väl antagligen därför jag blev utbränd... Idag så händer det mer och mer sällan att jag tillåter mig själv att jaga upp mig fullständigt men helt plötsligt sker det ändå. Förra gången var i augusti ifjol och idag var jag där igen! Jag har varit så stressad att det "kokat" i magen! Det är obehagligt och känslan av att förlora kontrollen är stark.

Jag vaknade strax efter fem och det var lögn i helvete att somna om. Det enda som fanns i skallen var allt som jag måste hinna idag. Därför steg jag upp och började jobba med en gång vilket resulterade i att jag blev klar med allt jag hade planerat innan lunch... Det är åtminstone bra. Men sedan gäller det att få magen och kroppen att "stanna av" och lugna ned sig. En stund i solen kan man tycka ska hjälpa men det gick inte. Fick lov att dammsuga uterummet och göra lite andra saker bara för att börja tänka på nya saker. Tids nog kommer lugnet. Det vet jag. Till slut kunde jag lägga mig på sängen och sova en timme och nu känner jag mig som en ny människa igen!

Det låter kanske värre än det är men jag är rädd för att inte göra tillräckligt bra ifrån mig och har ett väldigt kontrollbehov som jag ständigt brottas med. Nu vet jag att det blir fullt upp hela nästa vecka och idag behövde jag skicka iväg all information och planering till andra som ska jobba och då har jag nog jagat upp mig mer än jag egentligen behöver.

Nåja, nu är det helg och eftersom jag jobbat undan det jag tänkt så kommer jag att vara ledig och det ska bli jätteskönt! Imorrn blir det förmodligen midsommarfirande hemma hos oss och det ska också bli himla trevligt att träffa kompisar och surra bort en kväll! Vi har knytkalas så jag är inte ens stressad över maten. Men man borde väl kanske städa lite ikväll... Nu ska vi till bästa syrran på middag och det känns också helt rätt! Mer och mer lugn infinner sig! :)

#1 - - Ola T:

Det känns som om jag skulle vilja ha ett långt och allvarligt samtal (med många skratt) med dig...

#2 - - Monica:

Haha! Jo, nog kan det säkert behövas! Men jag tränar mig hela tiden och numera är jag inte så här stressad lika ofta! Kram!