Långt ifrån simpelt...

Jag vet inte om jag är ensam om att sitta och kika på sändingarna från Nobelmiddagen och höra alla intervjuer med fantastiska människor som gjort stora insatser för mänskligheten - men jag tycker att det är imponerande och storslaget.

Smarta människor som förjänar det får enorm uppskattning och jag applåderar från mitt lilla hörn av världen! Starkast intryck gjorde nobelpristagaren i medicin som blev så rörd över att få träffa cancerpatienter som överlevt tack vare hans forskning. Större än så blir det inte. 

Sedan är det ju alla vackra klänningar... Och blommorna... Och underhållningen av bl a Anna von Hausswolff... Och dansarna... Mäktigt!

Coolast var kronprinsessan Victoria som körde retroklänning och återbrukade Silvias vackra outfit 23 år senare. Hur rätt som helst!

Minst lagom var Sara Danius som verkligen stack ut som ingen annan. Det gillar jag också! Hennes kreation kanske inte är i min smak men den passar bra in i mitt senaste tema som verkligen är: Du är du och du duger! 

I dessa Nobeltider vill jag också lyfta en intelligent man på hemmaplan, Lars Stenberg, som varje år håller föredrag för oss i Rotary om årets Nobelpristagare i fysik. Det är fascinerade att lyssna till någon som verkligen brinner för sitt ämnesområde.
 

Lars förklarade och visade bilder - och vi lyssnade och försökte hänga med. Stort Tack!
 
Nobelpriset i fysik 2018 delades alltså ut ”för banbrytande uppfinningar inom laserfysik” med ena hälften till Arthur Ashkin, USA och med andra hälften gemensamt till Gérard Mourou, Frankrike och Donna Strickland, Kanada. Så nu vet ni!
 
Annars har det varit full rulle under lediga helgen med en otroligt trevlig tripp till Oskar i Luleå! Vi hann dela ut en tidig julklapp, äta lunch, gå på stan och avslutade med ett besök på Norrbottensteatern där vi bokat biljetter till den musikaliska möbelsagan "Ingvar". 


Vacker dekor i foajén!
 
Och en helt fantastisk föreställning med Cecilia Nilsson som Ingvar Kamprad och en ensemble som alla var så lysande bra! Roliga och fantastiska skådespelare/sångare och musiker. Tokrolig koreografi, snygg dekor, ljud och ljus kompletterade bilden och vi njöt! 
 

Stort Tack!


Hemvägen var mindre rolig då snöfallet bara tilltog. Det här är E4:an...

Skönt var det i alla fall att landa hemma och se fram emot en mysig söndag i trevligt sällskap då vi åt årets första julbord tillsammans med:


Sara och Peter! De hade bokat bord på Stiftsgården och vi fick hänga med. Otroligt gott och vällagat!

Igår var det arbetsdag igen och redan på förmiddagen var jag på plats i Umeå för att spela "Mord till bords" för ett gäng seniorer.


Här är jag och Lina glada och mätta efter en jultallrik. Joo, nu verkar det hagla julmat... 

Hemresan var inte rolig den här gången heller då det slaskade ordentligt och jag förlorade all sikt under en omkörning... Huga! Så nära ögat har jag aldrig varit. Bättre att köra sakta och inte om...

Idag har jag haft en hel del skrivjobb men tog paus till lunch för att gå på sopplunch med käraste syster (och vi glömde ta selfies?! Haha!). Vi såg Matilda Kjellmors "KvinnOrkan" och det var en stark, viktig, klok, underhållade och helt fantastiskt bra föreställning om henne och hennes förmödrar.

Strålande bra jobbat Matilda och Lillemor som regisserat! Jag instämmer verkligen i mormors tips om att kvinnokraften inte ska förgås i monogrambroderier... Stort Tack Matilda!
 
Nu ska jag jobba lite mer med min text och landa i sängen tidigt då det känns som om jag håller på att bli förkyld... Det har jag verkligen inte tid med. Synes!
 
 
 



Var rädd om dig!


Det är strålande vackert ute! Jag njuter - och tänker tydligen en massa...

Julen står för dörren. En fantastisk högtid när alla stråååålar av glädje och familjer sitter samlade - stjärnögda och lyckliga. Vi shoppar frenetiskt, hoppas att pengarna räcker och att gåvorna passar. Vi lagar allt från brustna hjärtan till mat och trasiga julgransbelysningar och vi kämpar för att hinna ta hand om allt för vi vill ju att våra närmaste ska må bra. Men vi då? Vad gör vi för oss själva?
 
Idag ser inte min jul ut på det här viset - barnen är ju vuxna, alla hjälps åt och det behöver inte vara helt kliiiiniskt här hemma. Huvudsaken är ju att familjen får vara frisk, tillsammans och att vi hinner prata, skratta och spela lite spel. Inte ens julmaten är särskilt viktig. Jodå, vi äter såklart alldeles för mycket men inga överdådiga julbord som ändå bara slutar som rester i all evighet. 

 
Men det var viktigt - och mitt beteende (inte bara under julen) var självklart en anledning till att också jag brände ut mig. Jag ville kontrollera allt, göra det bästa - men satte mig själv sist på min att-göra-lista. Så korkat! Vi är ju det viktigaste i våra liv och den enda person vi faktiskt kan förändra. Om vi släpper lite på garden kanske någon annan får större plats? Om vi fixar lite mindre kanske någon annan plötsligt gör lite mer?
 
Men även om vi släpper på kontrollen ska vi aldrig krympa eller förminska oss själva. Vi är värda bättre! Vi är värda att bli älskade för den vi är - även av svårflirtade personer som oss själva... haha! Det är minsann inte lätt att alltid tycka om sig själv men man kan träna sig - varje dag. De känslor man göder frodas ju som bekant och till slut kan man kanske erkänna att man faktiskt är riktigt bra!

 
Det här är ju många år sedan nu men när jag var sjukskriven fick jag träna lite olika mantran (ibland en hel vecka eftersom det är så svårt att förändra beteenden). Viktigast var nog; "Jag kan bara bära mina egna känslor". Det låter inte så märkvärdigt men när man mår dåligt och hela tiden har dåligt samvete för att man inte gör tillräckligt är det klockrent. Upprepa, upprepa och upprepa igen. 

Jag fick också träna på att inte vara så lyhörd när det gällde andras problem. Visst ska vi lyssna och försöka hjälpa - men vi ska inte äga deras svårigheter, eller göra jobbet. Ingen kommer att ge oss medalj för att vi utkämpar andras strider.
 
Om vi tar hand om oss själva, sätter oss själva i första rummet och därigenom mår bättre så smittar det av sig. Då orkar vi också ge. Mitt mantra när jag mådde som sämst var annars "Jag är dålig, jag är dålig, jag är dålig..." (nu skrattar syrran!). Det smittade gärna av sig men hjälpte inte en käft. Och särskilt inte mig.
 
Ja, det blev lite surrigt men jag kände att det var många tankar som behövde ventileras. Jag mår ju helt fantastiskt bra idag men behöver ändå påminna mig om de här sakerna. Nu vill jag också passa på att bolla dem vidare och skickar varma tankar och kramar till er som behöver. Ni är fantastiska - precis som ni är! Glöm aldrig det.

---

Annars rullar det på. Jag har jobbat mindre än jag borde - men är desto gladare då jag både hälsat på en kompis och tagit min första promenad i skor med hälkappa. För att vara snäll med foten som har supertunn hud på hälen lånade jag makens ena sko och buntade med flera sockar...


Inte snyggt men funktionellt. Icebugs såklart... Här ska inte ramlas! 

Maken har pyntat lillhuset...


...och röda mattan har fått komma ner från vinden.


Snurre har nästan lärt sig att göra pizza men tycker att vi ska skippa grönkålen nästa gång... Haha! Det är tur att han inte får bestämma riktigt allt.
 
Grönkålen är här för att stanna - även på julbordet tror jag. Hittade ett recept på sallad med grönkål, äpplen, valnötter och honungsdressing. Mmm... Joo, det blir nog mat den här julen också. För övrigt har jag fått veta att ingen orkar läsa långa blogginlägg så har ni hängt med ända hit blir jag imponerad! Ha det bäst! :)
 
 
 
 
 

Lite bombad...

En intensiv jobbhelg är över och jag är hemkommen från Umeå. Känner mig som överkörd av tåget efter både föreställningar och dålig sömn - men jag är glad och det räcker ju långt!
 

"Laddad till tänderna" är väl ett ganska passande begrepp när jag iförd min outfit har tagit plats i festsalen på Hotel Mimer i Umeå.

Nu börjar säsongen närma sig sitt slut och vi har bara kvar ett par föreställningar på turné samt en lunchföreställning för ett företag som bokat en egen mordgåta. Extra roligt var det också att gamla kollegor på Västerbottensteatern kom på besök i fredags - men lite spännande då vissa i publiken tog extra mycket plats. Ja, det är ju en interaktiv föreställning och då vet man inte heller hur besökarna ska reagera och det var en kvinna som t o m sparkade bort min krycka då hon inte trodde mig när jag sa att foten var opererad... 

Mitt alter ego i föreställningen är ju lite speciellt och blev ännu mer excentrisk när min kompis Anna bytt ut frisyren och skickade bild där jag figurerar i nya och fantastiska kreationer:


Hahaha! Thänx dear! <3

I lördags hann jag också hälsa på hemma hos kollegan Lina och hennes familj. Jag har ju längtat efter att få en stund tillsammans med treåringen Hilma som är ett riktigt sockergryn.


Jag anlände precis när föräldrarna skulle bära ut kylskåpet som pajat och då passade det bra att räcka över min bokpresent och sätta sig i soffan och läsa. En liten guldstund mitt i jobbhelgen! <3

Hon är ett charmtroll som kanske inte var helt enkel att fotografera - men här är i alla fall tungan på rätt ställe...


Gladast var hon givetvis i mamma Linas famn! 


Och mest tunga visade hon när vi skulle ta selfiesar... haha! Kameran var helt klart intressant så hon fick låna den och ta ett par bilder på sina söta föräldrar:


Mamma Lina...


...och pappa David! Det är inte lätt med skärpan när objekten rör sig...
 

Jag fick också goooofika och en visning av deras fina hus. Tack! Här har Hilma hittat både kaninöron och blomsterkvast inne i sitt rum. Sööööt! Hon artikulerar också väldigt bra - särskilt r-ljudet. Men hon väljer själv vad ordet ska sluta i. När hon skulle säga rrrrröd blev det konsekvent rrrrrrr-lila... haha!

Sedan var det bara att åka och vila en stund innan vi laddade om för en ny föreställning!


Här lägger Lina sista handen vid frisyren!


Och här fångade jag Tobias och Janne sedan de byggt upp scenografin!


Vi har en fin arbetsmiljö på helgerna men föreställningen är lång och klockan hinner ofta bli 23.00 innan vi sminkat av och packat ihop. Men det är kul att spela och en härlig ensemble!  

Glad advent på er alla! :)





RSS 2.0